Alla inlägg av Rabbe

Skyskrapor i Helsingfors?

Svenska

Skyskrapor från 1200-talet. Bologna, Italien. 

Jag är inte av princip emot höga hus. Jag hör alltså inte till dem som säger att Helsingfors silhuett från havet sett ”förstörs” om vi bygger några höga hus i staden. Talet om ”skyskrapor” tycker jag också i de flesta fall är överdrivet, man borde inte kalla hus med 15-20 våningar skyskrapor (min egen gräns går vid femtio våningar). Däremot anser jag att det finns uppenbara problem med höga hus. I vårt land tenderar vi nämligen att bygga dem på fel ställen, och i fel kontext.

Att ”skyskraporna” fått dålig renommé i Finland beror på tendensen att placera dem lösryckta från övrig byggnation, och efter det kalla dem för ”landmärken”. De ser kanske snygga ut på ritningarna (s.k. helikopterarkitektur – där man behöver helikopter för att riktigt förstå arkitektens fina visioner), men områdena kring dem blir blåsiga och otrevliga. Man måste ofta gå över en lång ”platta” för att ens komma fram till dem. De blir blir lätt hotfulla torn som är svåra att närma sig.

Problemet ur huvudstadens synvinkel kan även ledas ur ett större principiellt problem; i Helsingfors bygger vi överlag för ”löst” – speciellt i stadens utkanter. Vi  borde bygga tätare, och helst kvartersstruktur av den ”gamla” modellen som man ser av t.ex. i Tölö eller Berghäll. Av många orsaker tycks människor trivas riktigt bra i de här arrangemangen, med en blandning av bostäder, kommersiella lokaler och lättare tillverkning eller industri.

Snyggt! Torni i Helsingfors centrum.

Systemet är (speciellt med tanke på framtiden) energieffektivt. Det är kort väg till allting, bilar behövs inte för att uträtta vardagliga ärenden, man behöver inte dra långa spårlinjer, och det upptår ett naturligt urbant liv kring gatuplanet. I en sådan struktur kan jag bra tänka mig även högre hus. Tänk t.ex. på Torni, som med sina 14 våningar reser sig till dubbla höjden jämfört med de övriga byggnaderna i Helsingfors centrum.

Mina största farhågor finns på helt annat håll. Riktiga skyskrapor är dyra att bygga, och de är som enheter stora, vilket gör att även underhållet blir både svårt och dyrt. Om de blir impopulära (t.ex. för att kommande energikriser tvingar invånarna att traska 30 trappor i stället för att ta hissen), räcker det med ett litet bortfall av bolagsvederlag eller hyresintäkter, och kostnadsstrukturen för de kvarvarande och för ägaren blir fort ohållbar. I denna länk finns en artikel om övergivna skyskrapor. De är inte vackra att se på, och de är livsfarliga (många andra exempel finns) med fönster och fönsterramar som ramlar ner på gatorna i brist på underhåll. Skyskrapor är alltså inte speciellt flexibla. Att förändra användningen till något annat än ursprungligen tänkt är mycket svårt – vilket leder till att en ägare som hamnat i trubbel hellre överger byggnaden än försöker ”återanvända” den.

Så för mig och Helsingfors gäller: inte är skyskrapor helt otänkbara – men de måste byggas utgående från mycket omsorgsfull planering, och som en del av den riktiga stadsstrukturen. De får inte bli enskilda ”landmärken”, eller monument över uppblåsta sjärn-arkitekters våta drömmar.

Glöm rösträtt för 16-åringar

Svenska

Åter har ämnet seglat upp: kravet att sänka rösträtten i kommunalval till 16 år. Jag motsätter mig kraftigt den här idén, med följande motiveringar:

  1. Undersökningar har visat att majoriteten av tonåringarna inte är intresserade av att rösta vid 16. Det finns visserligen samhällsintresserade och politiskt aktiva unga (och inget fel med det) – men det ligger ju nära till hands att anta att förslaget är ett utslag av dessa individers önsketänkande: att alla andra ungdomar är (eller borde vara) lika samhällsintresserade som de själva. Eller ett förslag av de politiker, som själva var aktiva som unga (d.v.s. majoriteten av dagens politiska elit).
  2. Förslaget motiveras med att det skulle öka samhällsmedvetenheten och deltagandet i det politiska beslutsfattandet bland unga. Jag misstänker att också detta är önsketänkande. Jag försöker tänka tillbaka på min egen ungdom. Visst var jag kanske t.o.m. mer samhällsintresserad än genomsnittet, men största delen av tiden tänkte jag nog på helt andra saker då jag var 16. Någon ökning av valdelagandet skulle därför knappast ske – mätt i procent skulle det troligen bli ännu fulare siffror än idag.
  3. Det är inte fruktansvärt länge sedan rösträttsåldern var 21. Rösträtten (och valbarheten) har alltid varit kopplade till den officiella myndighetsåldern. Sänker man rösträtten till 16, men bibehåller myndighetsåldern vid 18 får vi en mycket underlig situation, där icke-myndiga skall rösta in myndiga i fullmäktige. Man skulle alltså kunna rösta, men inte ställa upp i val. Eller ännu värre – om även valbarheten sänks till 16,  har vi plötsligt omyndiga personer i nämnder och fullmäktige som skall fatta juridiskt bindande beslut för oss andra. Ivrarna för 16 verkar inte alls ha tänkt på detta. Eller finns det också en kampanj för att sänka myndighetsåldern till 16?
Jag tycker alltså att förslaget är lika vettigt som att föreslå att sänka rösträttsåldern till 14 eller 12. Någonstans skall det finnas en gräns mellan barndom och vuxenliv. Och det är vuxna, myndiga personer som skall ta ansvar för besluten, inte barn. Mitt förslag: glöm hela grejen och använd den politiska energin till något mer konstruktivt.

Arbetslöshet är inte entydigt

Svenska

Jag sitter med som suppleant i Helsingfors stads sysselsättningskommitté (ordinarie medlem är Kristina Juth). Kommittén är inte en nämnd på samma sätt som stadens andra nämnder, men har en föredragande tjänsteman, och ger emellanåt uttalanden i ärenden som tangerar sysselsättning. Kommittén beviljar bl.a. även understöd till föreningar och organisationer som sysselsätter – speciellt de som sysselsätter och integrerar invandrare.

I år deltog jag i kommitténs årliga seminarium där både ordinarie och suppleanter är inkallade, och där vi i tillägg till den föredragande tjänstemannen får höra inkallade experter berätta om och tolka bl.a. sysselsättningsstatistik och olika åtgärder som staden står för.

Staden gör en hel del, ofta i samarbete, och i koordination med andra instanser – på kommitténs ordinarie möten sitter bl.a en representant för ELY-centralen. Även tjänstemän som jobbar med stadens olika sysselsättnings- och utbildningsprogram avrapporterar under kommitténs möten, och mer djupgående under det årliga seminariet.

Kommittén har under perioden letts av Ville Ylikahri (grön) på ett mycket bra och sakligt sätt. På Kristinas och mitt bord faller naturligt att bevaka de svenskspråkigas rätt att få tjänster på sitt språk. Det finns i kommittén en stor förståelse för svenskspråkiga behov, och förståelse för att särlösningar då ofta är av nöden. Inte ens den sannfinländske representanten har gjort något nummer av detta.

Sammandrag av åtgärder
Som en kort summering av kommitténs arbete och sysselsättningsläget (och vad som görs) kan berättas följande:

Staden, tjänstemännen och beslutsfattarna är mycket medvetna om sysselsättningsproblemen, och speciellt de ungas problem, med alla de risker för marginalisering och utanförskap som uppstår. Det som tyvärr kanske mest syns i mediarapporteringen är fullmäktiges spektakulära extra anslag på tio miljoner euro för att åtgärda ungdomsarbetslöshet, men det pågår även mycket annat långsiktigt programarbete som inte får så mycket uppmärksamhet.

Tsemppari är ett program som strävar till att förhindra dropouts på andra stadiets yrkesutbildning på grund av ohälsa (fysisk eller psykisk). Arbetet är långt förebyggande, i andan av Undervisningsministeriets direktiv och ungdomslagen. Intressant ny landsomfattande statistik: 29 procent av de som ej fortsätter studera efter grundskolan återfinns ej i arbete eller studier efter 15 år. I medeltal fyra unga kommer på arbetsoförmögenhetspension dagligen.

Tulevaisuustiski (för 15-17-åringar) är en rådgivningspunkt i Kampen (gamla busstationens andra våning). Punkten har både uppsökande verksamhet (man försöker ringa alla som s.a.s. faller emellan, och inte dyker upp på andra stadiets utbildning) och uppföljning. Experimentet kommer nu att permanenteras då resultaten varit goda. Verksamheten fortsätter som förr, och man skall även börja utreda akademiska studerandes och studenters situation. På seminariet fick vi en fin bild av Tulevaisuustiskis personal och den framåtanda de har.

Armi är en lågtröskelverksamhet i utbildningsinstitutionerna som ger levnadstips i vardagen. Koordinerar och samarbetar med Tsemppari.

Utöver detta sker mycket i form av samarbetsavtal med andra organisationer, även inom tredje sektorn: Sovinto, Hdo/Vamos, Hero, Vihreä keidas etc.

I ovannämnda tjänster finns dock inga svenskspråkiga inslag. De svenska motsvarigheterna till ovannämnda tjänster ges främst i Sveps och Luckan (UngInfo). Staden är med och finansierar dessa tjänster, som är speciellt intressanta, då de även betjänar svenskspråkiga ungdomar i de övriga huvudstadskommunerna.

För alla våra beslutsfattare är det enormt viktigt att Sveps och Luckan får det erkännande och det stöd de är värda för sin viktiga verksamhet, som byggts upp i gränsöverskridande anda långt innan detta begrepp kom på modet. Det finns också plats för förbättring; ofta är de olika momenten i stadens understöd för svenska tjänster procentuellt betydligt mindre än vad det svenska befolkningsantalet skulle påkalla.

Sysselsättningsläget
Kommittén får hela tiden tillgång till aktuell sysselsättningsstatistik. Något man lärt sig under åren i kommittén är, att arbetslöshet och sysselsättning är betydligt mer dynamiska och intressanta fenomen än man kunde gissa. De arbetslösa är aldrig en enda “massa”. Det finns enorma individuella skillnader, olika förutsättningar att ta åt sig åtgärder, och olika förutsättningar att hitta arbete på den öppna marknaden. Och samtidigt som det finns en stor skara arbetslösa, finns även många lediga arbetsplatser som inte hittar sökande (och förstås även massvis med ogjort jobb ute i samhället).

Arbetslöshetsgraden är i dagsläget cirka 9 procent i Helsingfors (en procentenhet mindre än i landet i genomsnitt). I slutet av sommaren fanns cirka 28000 arbetslösa, men samtidigt fanns också cirka 10 000 lediganslagna jobb. Tydligt är alltså att jobb och arbetstagare inte i alla lägen möter varandra. Det kan bero på fel utbildning eller andra strukturella orsaker. T.ex. hälsosvårdsbranschen har stor brist på arbetskraft.

Efter en liten förbättring i mitten av valperioden liknar förhållandet mellan arbetslösa och lediga jobb just nu tyvärr det som rådde då recessionen började 2008. Det är ett tecken på att vi åtminstone inte går mot ljusare tider. En arbetslöshetsgrad på 8-9 procent är oroande, men inte katastrofal. Bra att minnas att ingen stad (eller land) någonsin når “full” sysselsättning – vanligen räknar man med att en arbetslöshetssiffra på 3-4 procent motsvarar full sysselsättning.

Helsingfors satsningar
Helsingfors stad satsar mycket på sysselsättning. I budgeten finns sammanlagt reserverat över 43 miljoner euro detta år.

Personalcentralen står för 34 miljoner euro, Socialverket för cirka 6 miljoner, Utbildningsverket för 2,6 miljoner, och Ekonomi- och planeringscentralen för cirka en miljon. Till detta har alltså fullmäktige även öronmärkt en “jubileumsårspeng” på tio miljoner.

En notering här är bra att göra. Staden har som princip att aldrig säga upp fast anställd personal. Detta förklarar också varför Helsingfors stad är Finlands största arbetsgivare (mellan 39 000 och 43 000 anställda, beroende på hur man räknar) Detta kan anses ha en sysselsättande effekt, men som kommuninvånare kan man förstås fråga sig om det är ett effektivt sätt att använda skattepengar. De som på detta sätt enbart “sysselsätts” utan att ha något vettigt att göra kunde kanske hitta produktivt arbete någon annanstans. I dagens ekonomiska läge får sådana tankegångar förstås ett drag av spekulation.

Långtidsarbetslösa
Ett alldeles speciellt område utgör de s.k. långtidsarbetslösa, d.v.s. de som varit arbetslösa över 500 dagar – men i praktiken oftast mycket längre, ibland t.o.m. sedan den senaste depressionen på 1990-talet. En del av de här människorna har en massa andra problem (alkoholmissbruk, psykiska problem etc.) och är mycket svåra att sysselsätta annat än med småpysslande i olika verkstäder.

Hittills har denna grupp ändå varit en ganska diffus statistiksiffra, men på seminariet fick vi en preliminär rapport från en större statistisk undersökning som gjorts på denna demografiska grupp för att i större grad bena ut vad den består av.
En del av det som kom fram har de flesta haft en magkänsla för förut, men också en del överraskningar kom fram.

Det har visat sig att personerna i gruppen oftast uppvisar en rörelse mot långa sjukledigheter, förtidspensioneringar, pensioneringar eller sjukpensioneringar etc, än mot permanent anställning. Män dominerar inte (som någon kanske kunde tro) utan utgör 57 procent av gruppen. Andra starka kännetecken är relativt hög ålder, modersmål annat än finska eller svenska, låg utbildningsnivå, och att personerna ofta är ogifta eller frånskilda. Geografiskt återfinns de här personerna oftast i östra Helsingfors, i praktiken inte alls i det södra distriktet.

De i gruppen som fått jobb hör till de yngre skiktet, och de är ofta människor som någon gång haft arbete eller deltagit i sysselsättningsåtgärder. Intressant nog finns här även en stor andel personer med främmande språk som modersmål; ofta unga, kvinnor och högt utbildade.

Frågan hur man skall ställa sig till de allra svårast sysselsättningsbara blir nästan filosofisk. Alla är förstås överens om att de inte kan lämnas vind för våg – men faktum är att regelrätta sysselsättningsåtgärder ”biter” betydligt bättre t.ex. på unga och utbildade – och därmed blir effektivare. En vettigare lösning kunde alltså vara att man ur sysselsättningsåtgärderna lyfter ut de som på riktigt inte är förmögna att ta emot ett arbete, och i stället erbjuder dem pension kombinerat med andra stödjande åtgärder. Just nu driver de här personerna på ett otillfredsställande sätt omkring i systemet.

Metropolförvaltning eller ej?

Svenska,

Jag kan bra tänka mig ett gemensamt fullmäktige för huvudstadsregionen med uppgift att koordinera och ta politiskt ansvar för trafik, byggplanering och hälsovård i hela regionen. Det låter betydligt fiffigare än att börja slå ihop kommunerna.
Men skapar man ett nytt förvaltningsskikt måste samtidigt städernas egna fullmäktige skäras ner med minst hälften. Vad skall de sitta och bestämma om, om allt det ”tunga” redan sköts på annat håll? Parkbänkarnas placering?
Rör vi inte i den övriga administrationen riskerar projektet att bli endast ett nytt politikerprojekt för att bygga nya ogenomskinliga förvaltningsskikt och ännu mer byråkrati. Kanske därför folk bland socialisterna är så specielt förtjusta i just den idén.

Men om vi skär i fullmäktige, får vi ett ”demokratiunderskott”, piper någon. Mitt svar: Den filosofiska frågan ifall vi lever i ett demokratiskt samhälle eller inte handlar mycket lite om antalet representanter i ett fullmäktige (eller i tilltänkta stadsdelsnämnder, byaråd etc). Demokratins vara eller inte vara sker i skärningspunkten mellan politiker, tjänstemän, planering och affärsliv. I en liten stad (javisst, inte ens ”Metropolen” skulle med internationella mått vara speciellt stor), och i ett litet land blir sakerna lätt, om inte direkt korrumperade, så åtminstone orättvisa och konkurrensbegränsande.

Gratis kollektivtrafik – nej tack

Svenska,

Med jämna mellanrum föreslås att kollektivtrafiken i Helsingfors borde bli avgiftsfri, senast i en fullmäktigemotion härom dagen. Motiveringarna lyder ofta att gratis kollektivtrafik skulle öka kollektivtrafikens popularitet och minska privatbilismen. Det finns vissa belägg för detta, men frågan är om det räcker till. Jag brukar sälla mig till motståndarna, och med dessa argument:

  • Kollektivtrafikens kostnader försvinner inte, utan skall då i stället i ännu större grad bekostas med andra medel – antingen så att det blir mindre pengar till annat, eller genom att öka skatteuttaget. Ingendera alternativet är bra.
  • Avgiftsfri kollektivtrafik innebär de facto en inkomstöverföring från de som har sämre tillgång till kollektivtrafik till dem, som har nära till spårvagns- eller busshållplatsen.
  • Frågan är om ökande passagerarmängder ens närmelsevis kan ställas i relation till de kraftigt ökande kostnaderna. 
  • Om passagerarsiffrorna mot förmodan ökar riktigt ordentligt, så ökar kostnaderna än mer, då man i så fall måste investera i fler spårvagnar, bussar, depåer etc. Alternativt sjunker servicestandarden (överfulla, smutsiga och dåligt skötta färdmedel).
  • För många ligger det nära till hands att tycka att det som inte kostar något är så gott som värdelöst. En avgiftsfri kollektivtrafik tenderar att förvränga och fördunkla ekonomiska frågor.

Jag understryker ändå att jag är stor vän av kollektivtrafik. I framtidens energikriser kommer kollektivtrafiken att spela en allt större roll, och Helsingfors satsningar på spårtrafik är mycket välkomna. Priserna i kollektivtrafiken skall alltid vara så låga att de är konkurrenskraftiga och inte känns oöverkomliga. Det skall vara rent och snyggt i färdmedlen, och resandet skall vara tryggt för alla.

Demokratins väsen hemma och på EU-plan

Svenska, ,

EU-frågor skall inte tas upp under en kommunalvalskampanj, heter det. EU-kommissionens ordförande Manuel Barrosos tal nyligen innehöll dock intressanta paralleller till vår egen diskussion om kommunsammanslagningar – och vår egen fascination med stora enheter.

Barroso i The Telegraph

I sitt lite skräniga tal inför EU-parlamentet 12.9 säger Barroso rätt och slätt att det enda som kan rädda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen är en federation. Barroso säger också att det inte bara handlar om den nuvarande krisen; EU kommer inte ens under goda tider att kunna mäta sig med USA och Kina om inte integrationen blir djupare. På slutet efterlyser Barroso en ”federation av nationalstater” där ”vi delar med oss av vår självständighet”.

Ur sitt EU-stöpta perspektiv märker han det inte själv, men hans ordval innehåller mycket stora motsättningar. Oberoende hur man väljer att definiera ordet ”federation”, så är det svårt att kombinera det med ordet ”nationalstat” eller ”självständighet”. I samma veva som Barroso efterlyser nya EU-fördrag och målar upp slutmålet som ”mer demokratiskt” väljer han också att stämpla dem som eventuellt ställer sig skeptiska till denna utveckling som ”nationalister och populister”. Nästa EU-val kommer att bli spännande!

Barroros retorik låter bekant. Liknande argument används även i vår lokal- och regionalpolitik här hemma: kommuner måste slås ihop dels för att klara av servicen, dels för att bli ”konkurrenskraftiga” mot andra kommuner och kommunsammanslagningar. Men vem man på riktigt skall konkurrera med i lilla Finland handlar nog mycket sällan om riktig ekonomi, utan om känslor. ”Om Seinäjokitrakten plötsligt blir ett område med hundratusen invånare, då måste också en hop österbottniska kommuner gå ihop.” Debattörerna får det nästan att låta som en naturlag.

Jag erkänner att jag i min ungdom tänkte ganska likadant, men jag har ändrat åsikt. För mig börjar stora enheter lukta allt mera socialism. Men dagens människor har väl redan glömt 1900-talets socialistiska experiment, och bilden blir dessutom oklar av att ”stort är skönt”-filosofin nu även kapats av högern – som klätt den i globalismens granna kläder som den ultimata versionen av ”den fria marknaden”.

Det är mycket motsägelsefullt. Alla vet att väl skötta mindre enheter är både effektivare, smidigare och kan svara på nya utmaningar betydligt fortare än kolosserna (och att de dessutom passar minoriteter betydligt bättre). Men ändå har sammanslagningar och stora enheter en stor dragningskraft.

Har någon märkt att jag inte sagt ett ord om ”demokrati” ännu? Ordet slängs ivrigt omkring i debatterna, ibland med efterledet ”underskott”, som om alla solklart vet vad det är fråga om. Också Barroso använder ordet demokrati 18 gånger i sitt korta tal. Men egentligen är det ordet ganska irrelevant och leder fort debatten in på sidospår om kommundelsnämnder, byaråd, huvudstadsregionens fullmäktige etc.

”Demokrati” är nämligen en samhällsprincip, inte ett system. Det är fel att säga ”vi lever i en demokrati”. Mycket riktigare är att postulera: ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle”.
Säger man ut den senare versionen, är man också tvungen att på allvar fundera på om vi verkligen gör det, eller vart kommande beslut leder oss i lite djupare mening.

Det gäller alltså mycket mer än om vi får avlägga en röst med fyra års mellanrum, eller delta i ett medborgarråd nu och då. Det är ju faktiskt så att vi kan känna oss mycket odemokratiskt behandlade, oberoende av vilka system vi byggt upp – den riktiga makten kan ligga någon helt annanstans än i en nämnd, ett fullmäktige eller en riksdag. Som ett snabbt exempel: få människor reflekterar speciellt mycket över de täta kopplingarna mellan det politiska beslutsfattandet och affärslivet, eller på de politiska tjänstemännens makt. Ändå sker majoriteten av behandlingen och besluten de facto i de här skärningspunkterna.

Min poäng är alltså att små, effektiva enheter åtminstone har potential att vara mer demokratiska än stora enheter, med sina nya ogenomskinliga lager av beslutsfattande som riskerar skymma de riktiga, och intressanta samhällsprocesserna.

Märkväl att jag inte principiellt motsätter mig ekonomisk effektivisering (eller ens sammanslagningar). Slöseri med resurser är aldrig bra, och rationella tillvägagångssätt skall alltid utnyttjas där det är påkallat. Jag tror inte bara att sammanslagningar och stora enheter automatiskt är svaret.

Om det inte av ovanstående framgår, så säger jag det även här: Jag tror inte på en djupare integration inom EU. Fri rörlighet och ett gemensamt ekonomiskt område är bra, en monetär union behändig (speciellt för invånarna), om den lyckas. Längre än så behöver vi inte gå. I själva verket tror jag också det är politiskt omöjligt att gå längre.

dvd - eller cdskivor

Till försvar av fysisk media

Svenska,

Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa på olika tekniksajter. I min dagliga dos ingår även podcasts som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men ibland blir jag lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa från ”döda träd”, eller att nätbaserad film redan slagit ut de otympliga skivorna.

Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:

  • lättillgänglighet
  • snabbhet

Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns dessutom modernt, grönt och ekologiskt, då tillverkning och transporter uteblir (mer om det längre ner). Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn. Allt bra alltså?

Kanske inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:

1. För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra nerladdningar där, eller ödsla massvis med tid för att föra över min nuvarande samling, även med alla dokumentärer och allt extramaterial. Till ett sådant scenario skulle också höra motsvarande stora backup-system, medan de skivor jag har inte alls löper samma risker för katastrofala dataförluster som magnetisk media eller SSD-lagring. 

2. Att helt ”koppla loss” och lagra allt i molnen, eller lita på att t.ex. Netflix har ett tillräckligt och intressant utbud tror jag inte att jag gör – på den ständigt skiftande marknaden litar jag inte alls på något företags förmåga att ta hand om detta på lång sikt, eller ens för fem år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta faktum: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster, av vilken orsak som helst, och utan någon ersättning till dig. 

3. Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den till exempel på iTunes, Youtube eller Amazon, köper du i själva verket endast en rätt att titta på filmen flera gånger. Den filmen kan lika väl plötsligt dras bort, till exempel på grund av skiftande distributionsrättigheter.

4. Du kan aldrig – i motsats till fysisk media – enkelt och behändigt ge bort en e-bok eller en film i present, sälja den på en andrahandsmarknad, och även köpa den begagnad. Dina eventuella barn kommer heller aldrig att kunna ärva ett bibliotek bestående av e-böcker eller en nätbaserad musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till. Du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen för streaming.

5. Integritetsproblemen är stora. Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon någonstans exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, så att författarna därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet. En tryckt bok som anses farlig av de styrande kan köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar i någons databas – i din online-profil, som idag är en handelsvara (komplett med ansiktsigenkänning på grund av alla bilder du laddat upp) och som säljs och köps på marknader vi inte har en aning om.

Vad är egentligen det gröna valet?

Idag är det pop att ”göra sig av med prylar”. Till diskussionen kopplas ganska märkliga ekologiska motiveringar och uppfattningar, speciellt då det gäller böcker eller filmer. Här några tankeväckande fakta:

1. En tryckt bok drar efter tillverkningen noll energi, och det gör den så länge den fysiskt existerar, vilket kan vara flera hundra år. Och inte bara det – alla tryckta böcker har ett värmevärde. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning finns alltså lagrad i den, och kan i nödfall vid behov utnyttjas (börja snälla med skatte- eller statistikböckena). E-böckerna däremot kräver hela tiden elektricitet då man läser dem, och dessutom apparatur och tekniska arrangemang. Till allt detta kan förstås ännu läggas att tryckta böcker är inrednings-, diskussions- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista e-böcker på paddan. Tryckta böcker har alltså betydligt större sex-appeal.

Även DVD- och Blu-ray-skivorna drar noll energi efter att de tillverkats, och minimalt då de spelas upp. Medan däremot Netflix, Amazons och Googles servrar surrar dygnet runt för att kunna serva upp en film. Den stupendiösa energiförbrukningen för dessa serverhallar ökar enligt rapporter för tillfället exponentiellt.

En filmsamling med fysisk media
En del av min filmsamling. De är cirka 1400 i dagsläget.

Så vad är på riktigt det ekologiska alternativet? Jag har på känn att då alla effekter räknas in, vinner fysisk media idag ordentligt, även om ganska många intuitivt tänker annorlunda.

Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media aldrig ersätter fysisk media. Utvecklingen är förhoppningsvis inte så linjär som redaktörerna vill få det till – men det är klart att det är frestande att måla upp även detta som en ”kamp”, där den ena parten måste utgå med ”segern”. Jag hoppas på att det inte är så enkelspårigt.

Cykling i staden

Svenska

Jag cyklar till jobbet alltid när det är möjligt. Det bidrar till att att hålla konditionen i trim, jag kommer piggare till jobbet, och dessutom går det faktiskt fortare än att ta spårvagnen in till centrum från Munksnäs där jag bor.
Glädjande nog har även staden klart uttalat att cykling skall understödas; nya cykelvägar byggs, gamla leder rustas upp. På pk.hsl.fi/sv/ hittar man cykelvägar och promenadstråk. Målet är tydligt – det skall gå att smidigt ta sig fram var som helst i staden med cykel. 

Några mindre postitiva fenomen gällande cyklingen känner jag mig ändå tvungen att ta upp. Det första gäller själva debatten. På många bloggar och i insändare jämförs Helsingfors med Köpenhamn – oftast så att Köpenhamn cykelsiffror lyfts upp som ett hägrande mål, eller som ett exempel på att cykelpolitiken misslyckats i Helsingfors. Här är det skäl att påpeka att klimatet i Köpenhamn och Helsingfors skiljer sig rätt mycket. Vårarna och höstarna är betydligt längre i Köpenhamn, och snörika vintrar är det nog endast de extremaste cykelentusisaster som cyklar i Helsingfors; siffrorna kan aldrig bli likadana i de två städerna.

Högsta medeltemp. C
Jan
Feb
Mar
Apr
Maj
Jun
Jul
Aug
Sep
Okt
Nov
Dec
Helsingfors
-1,3
-1,9
1,6
7,6
14,4
18,5
21,5
19,8
14,6
9,0
3,7
0,5
Köpenhamn
2,0
2,1
4,8
9,6
15,1
19,4
20,5
20,4
16,8
12,2
7,2
3,7

Cykelvägen på Munksnäsallén vintern 2010

Ett annat mindre positivt fenomen som måste hitta en lösning innan cyklingen ökar i Helsingfors är själva cykelkulturen. Under mina små färder på cykelvägarna kan jag inte annat konstatera än att vetskapen om trafikregler är på usel nivå. Det går inte en dag utan att jag ser cyklister strunta i trafikljus eller trafikskyltar, cykla i hög fart på trottoarer avsedda endast för fotgängare, eller i övrigt riskera fotgängares hälsa på de områden där promenadstråk och cykelvägar samsas om ett gemensamt utrymme. (På stadsplaneringsbyrån har man tagit skeden i vacker hand och satt som mål att inte längre bygga cykelvägar på trottoarerna, utan se på cykeltrafiken som en del av hela trafikflödet på hjul).

Likaså är det, då höstens mörker infaller, ett undantag att se en cyklist med en lampa på sin cykel. För denna livsfarliga ”sport” finns förstås ingen ursäkt – en klart lysande led-lampa med laddningsbara batterier kan köpas för under 10 euro. Att på en 1000 euros, eller ens en 200 euros cykel ”glömma” denna detalj berättar för mig om ett tydligt attitydproblem – knappast om brist på information.

Varför jag inte gillar ”nyfinländare” (eller ”nyanlända”)

Svenska

Ord är viktiga. Då vi väljer att beskriva skeenden i samhället med vissa ord är det inte bara fråga om nyansskillnader som betonar något ur en viss vinkel – med våra ordval kommunicerar vi betydligt mer på omedvetet plan. Ett bra exempel på ett ord som slarvigt och okritiskt används i politik, i samhällsdebatt och i media, är ordet ”nyfinländare”.

Det har skapats (enligt svensk förebild) i ett försök att hitta på ett nytt ord för ”invandrare” och ”flykting”, eftersom de orden allt mer förknippas med negativa fenomen som främlingsfientliget och hat. Samtidigt har syftet säkert varit att försöka ”inkludera” de människor, som av en eller annan orsak valt att flytta till Finland.

”Nyfinländare” har dock tre enorma problem, det första praktiskt/juridiskt, de två andra filosofiska:

  1. Idag används ”nyfinländare” både om invandrare och flyktingar. Men det är en mycket stor juridisk skillnad på de här grupperna, för att inte tala om skillnaderna på individnivå. En flykting har sällan valt att komma just till Finland, medan en invandrare gjort ett specifikt val (i de flesta fall dessutom av vitt skilda orsaker). Låt vara att en flykting också kan bli en invandrare, men genom att dra alla över en kam väljer vi att bortse från individuella skillnader.
  2. Ordet ”finländare” gäller människor med finländskt medborgarskap. I detta bottnar förstås den tänkta inkluderingen i ordet ”nyfinländare”; också personer som precis anlänt, skall känna sig som ”finländare”, medan xenofober och invadrarkritiska skall signaleras – ja, något… Det goda syftet till trots ingår här en mycket problematisk aspekt: Någon som redan blivit finländsk medborgare borde ju med all rätt inte kallas för något annat än ”finländare”. Men ändå händer det att man fortsättningsvis beskriver människor som ”nyfinländare”, då man t.ex. i en tidningsartikel vill peka på en finländares invandrarbakgrund. Jag ställer frågan: När slutar man då vara ”nyfinländare”? Då man varit finsk medborgare i 5 år? i 10 år? i 20 år? (Är dessutom ens barn, födda i Finland, också ”nyfinländare”, och hur länge?)
  3. Många märker det inte, men ordet ”nyfinländare” målar upp en mycket självgod och självgratulerande bild av att det inte finns något finare på jorden än att vara en finländare (”lottovinst att födas till finländare”). Signalen är tydlig: ur den synvinkeln kan förstås det enda en flykting/invandrare eftersträva, är att få bli ”finländare” (må vara, att inte ännu riktigt på riktigt, men ändå ”ny”). Samma människor som signalerar detta, skulle aldrig i livet vilja bli stämplade med etiketten ”nysvensk” om de skulle flytta till Sverige efter jobb. Steget är därmed kort att enbart reservera ordet ”nyfinländare” för människor som ser annorlunda än man själv – som kanske t.o.m. har lite mörkare hudfärg. Ordet är alltså inte alls inkluderande, utan i stället ett värsta sortens ordmonster: ett segregerande ord inlindat i en eufemism.

Skippa alltså ordet ”nyfinländare”. Det finns ingen orsak att inte kalla flyktingar för flyktingar, invandrare för invandrare, och finländare för finländare, oberoende av ursprung.

Och om det nu verkligen i något sammanhang är nödvändigt att betona att en person är född någon annanstans, så kan man väl göra det då – öppet.

Uppdatering 2017: Det är som folk skulle ha läst det ovanstående jag skrev 2012 och i stället hittat på ordet ”nyanlända”. Men det är inte ett skvatt bättre, förutom att den finsk-nationella aspekten i punkt 3 mildrats en aning. Ordet är precis lika exkluderande som ”nyfinländare”, eftersom det bortser från individuella skillnader och preferenser, och inte alls beaktar de juridiska skillnaderna mellan till exempel flyktingar och andra invandrare. För att inte tala om den omöjliga uppgiften att definiera när någon varit tillräckligt länge i landet för att inte längre behöva kallas ”ny”.

Strunt om Alkos härlighet

Svenska, ,
Som ”svar på tal” på Petri Vigliones medborgarinitiativ att folkrösta om alkoholmonopolet (Hbl 22.8) känner sig journalisten Stefan Lundberg manad att i en anslutande ”kolumn” odla några populära gamla myter om alkoholmonopolets härlighet.

  1. Alko är en stor inköpare och kan köpa till billiga priser. Struntprat, Alko är en liten inköpare (Finland är ett litet land), men däremot tillräckligt stor för att inte vara intresserad av mindre, spännande vingårdar och märken. Och någon eventuell prisfördel ser minsann inte konsumenterna. 
  2. Alkos sortiment är stort och spritbutikerna i länder utan monopol har till 99 procent bara det egna landets sortiment. Ett ovetenskapligt och oundersökt påstående. Alkos sortiment är varken speciellt brett eller djupt, och jag har aldrig i länderna utan monopol (t.ex. Danmark) hört någon kräva införande av ett monopol för att ”förbättra” utbudet. 
  3. Alko finns överallt och småbutikerna kan inte skapa ett intressant sortiment utan skulle endast erbjuda ett rödvin och ett vittvin samt kossu. Javisst, Alko finns ”överallt”, om man med det menar placeringen mitt emellan (och därmed stödandet) av duopolet S- och K-kedjornas megamarketar. Att förklenande behandla småbutikers eller köpmäns förmåga att skapa sortiment är endast kränkande (men jag håller med om att Alepa eller Siwa kan ha problem – deras matsortiment är ju också erbarmligt).
  4. Butikerna kommer (om försäljningen släpps fri) endast att erbjuda rött-vitt-kossu eftersom det är allt folket sist och slutligen vill ha.  Den intressantaste delen av mytskapandet kring monopolet hänger ihop med paradoxen i de två sistnämnda myterna. Monopolälskarna glömmer vid myt nr 4 bort den logiska följdfrågan: om detta stämmer, vad behövs då monopolet till? För att edukera de otvättade massorna (dit Lundberg tydligen inte räknar sig)?  För att tillgodose de upplystas (dit Lundberg tydligen räknar sig) behov, men på alla andras bekostnad? Varför borde ”folket” betala för Lundbergs ”stora sortiment” och omfattande Alkonät, om ”folket” en gång bara vill ha rött-vitt-kossu – som är allt närbutiken kan sträcka sig till (enligt myt nr 3).
Fox News på Hbl?
Artiklen i Huussis gick obemärkt förbi, men väcker många andra intressanta frågor. I artikeln presenterade journalisten Lundberg sina åsikter som ”fakta om monopolet”, som Petri Viglione helt enkelt ”glömt att nämna”. Ett underligt von-oben-tillrättavisande, som jag inte tycker hör till god journalistisk sed. För en ovan eller okritisk läsare såg själva presentationen ut som en fortsättning på artikeln (låt vara att ordet ”Kommentar” syntes).
Journalistikens objektivitetssträvanden har förstås alltid bara varit strävanden, och kan diskuteras i oändlighet – men mer principiellt: varför skall en journalist börja ”käbbla” med den intervjuade, som ju inte har möjlighet att bemöta kommentaren? I mina ögon blir det lätt fråga om en obehaglig ”attityd-journalistik” som bl.a. högervridna Fox News började odla kring Irak-invasionen 2003. Plötsligt dyker ordet ”Commentary” upp i rutan, och då är det plötsligt fritt fram för nyhetsankaret att spy ur sig vilken smörja som helst.
Men kanske det hela också är ett uttryck för dagens Facebook- och Twitter-dominerade värld: alla förväntas hela tiden ha en åsikt om allt, och reflexen är att hela tiden ”kommentera”. (Samtidigt har Hbl ironiskt nog gjort sig av med alla riktiga kolumnister som på ett intressant sätt kan kommentera samhällsskeendena, och sysslar i stället med att sida upp och sida ner publicerar kåserier).