Vansinniga och vidriga illdåd (senast attacken mot satirskriften Charlie Hebdo) manar fram många fenomen som jag har svårt med. De är, i irritationsordning:
- Politker som börjar posera med händelsen i bakgrund, och använder den som ”bevis” för vad som helst – ibland till och med diametralt olika saker.
- Kommentatorer som i oändlighet försöker komma med ”förklaringar” – oftast i själva verket enbart spekulationer (och oftast även spekulationer som är en del av kommentatorens egna agendor).
- De stora massorna som utan reflektion eller kritiskt tänkande går med i olika versioner av grupptänkande.
Det är förstås en mycket mänsklig egenskap att genast försöka hitta förklaringar och ”betydelser” till vidriga illdåd som nästan känns oförklarliga. Och kanske det även är naturligt att politiker försöker utnyttja vilken kris som helst för sina egna ändamål. Som oberoende observatör kan man bara försöka påpeka de största skenheligheterna eller de konceptuella och semantiska misstagen som människor gör, och som nuförtiden naturligtvis sprids och förstärks som en löpeld via de sociala medierna.
Jag har i en tidigare text behandlat begreppet yttrandefrihet, så jag går inte nu i detalj in på vad yttrandefrihet är. Vad det dock absolut inte är, är något man kan attackera med vapen. Så när en politiker/kommentator säger att ”detta var en attack mot yttrandefriheten” kan man genast ropa ”skitsnack”!
Yttrandefrihet är nämligen inte något som är manifesterat i en redaktion eller en person, utan en filosofisk idé och en princip, som förverkligas i större eller mindre grad i olika samhällen, och vid olika tidpunkter.
I olika samhällen finns dessutom en osynlig gräns mellan riktig yttrandefrihet och vad som vid olika tidpukter är lämpligt, eller politisk korrekt att säga. Det bevisas av att samma människor som nu skenheligt försvarar det som Charlie Hebdo representerade, tidigare fördömt liknande yttringar som Charlie Hebdos som ”hatprat”. Och de kommer att fördöma sådana även i morgon, utan att blinka.
Det är för mig obegripligt att det finns mäniskor som på riktigt börjar stöda principen om yttrandefrihet först då någon blivit mördad. Finns det faktiskt människor som behöver uppleva ett sinnessjukt terroristdåd för att ”förstå” hur viktig yttrandefriheten är? Vad är det i dagens värld som får folk så förvirrade, att de selektivt, från fall till fall, kan välja när yttrandefrihet passar dem, och när den inte passar dem?
Jag hörde idag i radion ett inslag där man relaterade en intervju med Charlie Hebdos nu mördade chefredaktör. Han hade en mycket klar syn på det hela: ”Charlie Hebdos roll är inte att försvara yttrandefriheten”.
Så rätt han hade. Att försöka se Charlie Hebdos tecknare som ”försvarare av yttrandefrihten” är förstås en lika idiotisk idé som att till exempel försöka utmåla sannfinländarna som ”försvarare av yttrandefriheten”, då de publicerade en satirisk seriepamflett inför EU-valet.
I båda fallen är det fråga om yttranden, som inte borde tillskrivas filosofiska, nästan abstrakta egenskaper som de inte har, utöver själva innehållet. Efter det kan vi sedan välja att bemöta åsikterna i yttrandena på olika sätt – beroende på om vi tycker, eller inte tycker likadant (eller anmäla dem till polisen, om vi misstänker att ett brott begåtts). Då grumlar vi inte sakdiskussionen med struntprat.
De enda som alltså på riktigt kan ”attackera yttrandefriheten” är vi själva, de politiker och makthavare vi valt att representera oss, och den byråkratiska tjänstemannaapparat som maler i vår samhälle. Inte en handfull galningar som griper till vapen.
Så låt oss alltså ärligt sörja de människoliv som så tragiskt spilldes, och känna sympati enbart med de medmänniskor som på rikigt, och oersättligt, förlorade någonting.