Jag sitter med som suppleant i Helsingfors stads sysselsättningskommitté (ordinarie medlem är Kristina Juth). Kommittén är inte en nämnd på samma sätt som stadens andra nämnder, men har en föredragande tjänsteman, och ger emellanåt uttalanden i ärenden som tangerar sysselsättning. Kommittén beviljar bl.a. även understöd till föreningar och organisationer som sysselsätter – speciellt de som sysselsätter och integrerar invandrare.

I år deltog jag i kommitténs årliga seminarium där både ordinarie och suppleanter är inkallade, och där vi i tillägg till den föredragande tjänstemannen får höra inkallade experter berätta om och tolka bl.a. sysselsättningsstatistik och olika åtgärder som staden står för.

Staden gör en hel del, ofta i samarbete, och i koordination med andra instanser – på kommitténs ordinarie möten sitter bl.a en representant för ELY-centralen. Även tjänstemän som jobbar med stadens olika sysselsättnings- och utbildningsprogram avrapporterar under kommitténs möten, och mer djupgående under det årliga seminariet.

Kommittén har under perioden letts av Ville Ylikahri (grön) på ett mycket bra och sakligt sätt. På Kristinas och mitt bord faller naturligt att bevaka de svenskspråkigas rätt att få tjänster på sitt språk. Det finns i kommittén en stor förståelse för svenskspråkiga behov, och förståelse för att särlösningar då ofta är av nöden. Inte ens den sannfinländske representanten har gjort något nummer av detta.

Sammandrag av åtgärder
Som en kort summering av kommitténs arbete och sysselsättningsläget (och vad som görs) kan berättas följande:

Staden, tjänstemännen och beslutsfattarna är mycket medvetna om sysselsättningsproblemen, och speciellt de ungas problem, med alla de risker för marginalisering och utanförskap som uppstår. Det som tyvärr kanske mest syns i mediarapporteringen är fullmäktiges spektakulära extra anslag på tio miljoner euro för att åtgärda ungdomsarbetslöshet, men det pågår även mycket annat långsiktigt programarbete som inte får så mycket uppmärksamhet.

Tsemppari är ett program som strävar till att förhindra dropouts på andra stadiets yrkesutbildning på grund av ohälsa (fysisk eller psykisk). Arbetet är långt förebyggande, i andan av Undervisningsministeriets direktiv och ungdomslagen. Intressant ny landsomfattande statistik: 29 procent av de som ej fortsätter studera efter grundskolan återfinns ej i arbete eller studier efter 15 år. I medeltal fyra unga kommer på arbetsoförmögenhetspension dagligen.

Tulevaisuustiski (för 15-17-åringar) är en rådgivningspunkt i Kampen (gamla busstationens andra våning). Punkten har både uppsökande verksamhet (man försöker ringa alla som s.a.s. faller emellan, och inte dyker upp på andra stadiets utbildning) och uppföljning. Experimentet kommer nu att permanenteras då resultaten varit goda. Verksamheten fortsätter som förr, och man skall även börja utreda akademiska studerandes och studenters situation. På seminariet fick vi en fin bild av Tulevaisuustiskis personal och den framåtanda de har.

Armi är en lågtröskelverksamhet i utbildningsinstitutionerna som ger levnadstips i vardagen. Koordinerar och samarbetar med Tsemppari.

Utöver detta sker mycket i form av samarbetsavtal med andra organisationer, även inom tredje sektorn: Sovinto, Hdo/Vamos, Hero, Vihreä keidas etc.

I ovannämnda tjänster finns dock inga svenskspråkiga inslag. De svenska motsvarigheterna till ovannämnda tjänster ges främst i Sveps och Luckan (UngInfo). Staden är med och finansierar dessa tjänster, som är speciellt intressanta, då de även betjänar svenskspråkiga ungdomar i de övriga huvudstadskommunerna.

För alla våra beslutsfattare är det enormt viktigt att Sveps och Luckan får det erkännande och det stöd de är värda för sin viktiga verksamhet, som byggts upp i gränsöverskridande anda långt innan detta begrepp kom på modet. Det finns också plats för förbättring; ofta är de olika momenten i stadens understöd för svenska tjänster procentuellt betydligt mindre än vad det svenska befolkningsantalet skulle påkalla.

Sysselsättningsläget
Kommittén får hela tiden tillgång till aktuell sysselsättningsstatistik. Något man lärt sig under åren i kommittén är, att arbetslöshet och sysselsättning är betydligt mer dynamiska och intressanta fenomen än man kunde gissa. De arbetslösa är aldrig en enda “massa”. Det finns enorma individuella skillnader, olika förutsättningar att ta åt sig åtgärder, och olika förutsättningar att hitta arbete på den öppna marknaden. Och samtidigt som det finns en stor skara arbetslösa, finns även många lediga arbetsplatser som inte hittar sökande (och förstås även massvis med ogjort jobb ute i samhället).

Arbetslöshetsgraden är i dagsläget cirka 9 procent i Helsingfors (en procentenhet mindre än i landet i genomsnitt). I slutet av sommaren fanns cirka 28000 arbetslösa, men samtidigt fanns också cirka 10 000 lediganslagna jobb. Tydligt är alltså att jobb och arbetstagare inte i alla lägen möter varandra. Det kan bero på fel utbildning eller andra strukturella orsaker. T.ex. hälsosvårdsbranschen har stor brist på arbetskraft.

Efter en liten förbättring i mitten av valperioden liknar förhållandet mellan arbetslösa och lediga jobb just nu tyvärr det som rådde då recessionen började 2008. Det är ett tecken på att vi åtminstone inte går mot ljusare tider. En arbetslöshetsgrad på 8-9 procent är oroande, men inte katastrofal. Bra att minnas att ingen stad (eller land) någonsin når “full” sysselsättning – vanligen räknar man med att en arbetslöshetssiffra på 3-4 procent motsvarar full sysselsättning.

Helsingfors satsningar
Helsingfors stad satsar mycket på sysselsättning. I budgeten finns sammanlagt reserverat över 43 miljoner euro detta år.

Personalcentralen står för 34 miljoner euro, Socialverket för cirka 6 miljoner, Utbildningsverket för 2,6 miljoner, och Ekonomi- och planeringscentralen för cirka en miljon. Till detta har alltså fullmäktige även öronmärkt en “jubileumsårspeng” på tio miljoner.

En notering här är bra att göra. Staden har som princip att aldrig säga upp fast anställd personal. Detta förklarar också varför Helsingfors stad är Finlands största arbetsgivare (mellan 39 000 och 43 000 anställda, beroende på hur man räknar) Detta kan anses ha en sysselsättande effekt, men som kommuninvånare kan man förstås fråga sig om det är ett effektivt sätt att använda skattepengar. De som på detta sätt enbart “sysselsätts” utan att ha något vettigt att göra kunde kanske hitta produktivt arbete någon annanstans. I dagens ekonomiska läge får sådana tankegångar förstås ett drag av spekulation.

Långtidsarbetslösa
Ett alldeles speciellt område utgör de s.k. långtidsarbetslösa, d.v.s. de som varit arbetslösa över 500 dagar – men i praktiken oftast mycket längre, ibland t.o.m. sedan den senaste depressionen på 1990-talet. En del av de här människorna har en massa andra problem (alkoholmissbruk, psykiska problem etc.) och är mycket svåra att sysselsätta annat än med småpysslande i olika verkstäder.

Hittills har denna grupp ändå varit en ganska diffus statistiksiffra, men på seminariet fick vi en preliminär rapport från en större statistisk undersökning som gjorts på denna demografiska grupp för att i större grad bena ut vad den består av.
En del av det som kom fram har de flesta haft en magkänsla för förut, men också en del överraskningar kom fram.

Det har visat sig att personerna i gruppen oftast uppvisar en rörelse mot långa sjukledigheter, förtidspensioneringar, pensioneringar eller sjukpensioneringar etc, än mot permanent anställning. Män dominerar inte (som någon kanske kunde tro) utan utgör 57 procent av gruppen. Andra starka kännetecken är relativt hög ålder, modersmål annat än finska eller svenska, låg utbildningsnivå, och att personerna ofta är ogifta eller frånskilda. Geografiskt återfinns de här personerna oftast i östra Helsingfors, i praktiken inte alls i det södra distriktet.

De i gruppen som fått jobb hör till de yngre skiktet, och de är ofta människor som någon gång haft arbete eller deltagit i sysselsättningsåtgärder. Intressant nog finns här även en stor andel personer med främmande språk som modersmål; ofta unga, kvinnor och högt utbildade.

Frågan hur man skall ställa sig till de allra svårast sysselsättningsbara blir nästan filosofisk. Alla är förstås överens om att de inte kan lämnas vind för våg – men faktum är att regelrätta sysselsättningsåtgärder ”biter” betydligt bättre t.ex. på unga och utbildade – och därmed blir effektivare. En vettigare lösning kunde alltså vara att man ur sysselsättningsåtgärderna lyfter ut de som på riktigt inte är förmögna att ta emot ett arbete, och i stället erbjuder dem pension kombinerat med andra stödjande åtgärder. Just nu driver de här personerna på ett otillfredsställande sätt omkring i systemet.