Som en fläkt från 1980-talets överhettade spekulationsekonomi fångade ”Kasinoekonomins fall” på Svenska YLE mitt intresse. Artikeln handlade emellertid inte om 80-talet eller om parallellerna till dagens ekonomiska verklighet efter den ekonomiska kraschen 2008, utan alldeles konkret om hur städer och delstater i USA, som öppnat spelkasinon i Las Vegas fotspår, nu fått märka hur människors pengar inte räcker till – med stängningar och stor arbetslöshet som följd.

Den underliggande ironin hade dock undgått artikelförfattaren Chriso Vuojärvi: i en ekonomi vars volym i flera år blåsts upp av finansiella transaktioner och bokföringskosmetik på högsta nivå hade alltså även ”den riktiga ekonomin” valt att satsa på ”Money for Nothing” i stället för produktivt kapitalskapande och samhällsinvesteringar.

Men i och för sig är det väl nästan fel att tala om ironi. Lika bra kunde man kalla hela soppan följdriktighet. Det som ena dagen är sanning på ”marknaden” blir ju ofta nästa dag oemotsagd sanning bland politiker och beslutsfattare. Och trots att kopplingen mellan kasinoaspekterna i den finansiella sektorn och antalet spelkasinon i delstaterna inte är spikrakt, berättar det om samma sorts grundinställning: det som gäller är hoppet om snabba vinster på relativt sett obefintlig insats.

Samma dag som jag läser rubriken får jag också per e-post en välrenommerad banks marknadsanalys. Där påstås att världsekonomin återhämtar sig, att den amerikanska ekonomin går bra och att aktiekurserna där stiger. Inget att oro sig för alltså?

Min analys är denna: Aktiekurserna i USA är konstgjort uppblåsta av en massiv injektion av statliga pengar i marknaden. Det här gör den amerikanska marknaden (och långt även ekonomin) till rena låtsaskapitalismen. Det kunde man kanske leva med, men konsekvenserna är allvarligare än så: injeceringarna förhindrar även en korrekt prisupptäckt på aktiemarknaden och inbjuder till bubblor på många andra marknader. De ”permanent höga aktiekurserna” (vi vet hur det brukar gå med dem) gör att den finansiella sektorn idag har nästan ännu mindre koppling till den riktiga ekonomin än före 2008, trots att vi  sluppit de obegripligaste finansiella instrumenten.

Min hypotes är denna: Nästan alla tider av stark ekonomisk tillväxt har varit beroende av ett förmånligt oljepris, och med stor sannolikhet kommer vi inte att se sådana tider igen: världsproduktionen av  ”enkel” olja nådde sin kulmen kring 2005, och alternativen – djuphavsolja, arktisk olja, skifferolja, oljesand, biobränslen etc. – är så dyra att utvinna att de inte har en chans att fungera som ersättare, annat än i kemisk mening. I en ekonomi byggd på olja leder det här till en ekonomisk kräftgång som inte har ett slut, trots små ljusglimtar här och där (en långsam nergång är aldrig linjär eller homogen). Ljusglimtarna, eller andra falska intryck till exempel på grund av kreativ statlig bokföring, ses alltid av ekonomisterna och de talande huvudena på tv som ”en nystart”, ”en spirande uppgång” eller något annat ”positivt”.

Min konspirationsterori är denna: De riktigt stora beslutsfattarna är förstås underrättade om sakernas verkliga läge, men att vända ekonomierna i en icke-oljeberoende riktning är svårt. Främst vågar ingen diskutera högt vad som kan komma att hända, eftersom oljan är så avgörande (den håller inte bara ekonomierna igång, utan är till exempel oersättlig i gödselindustrin – och därmed matförsörjningen). I tillägg vet de flesta att en ”ny ekonomi” baserad på något annat än olja troligen blir en mycket mindre ekonomi, och på sådana deviser vinner ingen politiker några val. De stora massorna har man därför  redan en tid försökt galvanisera inför framtidens uppoffringar med pratet om klimatförändringar som kräver omedelbara åtgärder. Ifall det kan stävja massprotester och social oro i framtiden återstår att se.