Reaktionerna på att Markus Weckman i Hbl frågade sig varför Yle på barnvänlig sändningstid sänder ut gamla, och ur vår synvinkel vidriga religiösa berättelser blev väntade. Den första gruppen är upprörd över att man överhuvudtaget ifrågasätter ”heliga texter”, den andra försöker hitta på ursäkter, eller ”tolka” berättelsen så att den egentligen handlar om guds översvallande kärlek till oss.

Det första argumentet faller omedelbart. Förutfattade meningar, rättesnören och sedelärande berättelser nedskrivna av nomadfolk i Mellanöstern för tusentals år sedan – fulla av folkutrotningnar, kvinnorov, överlagda mord och andra rysligheter – får naturligtvis kritiseras och ifrågasättas utan hinder.

Den andra argumentfåran har helt missat poängen med berättelsen om Abraham och Isak. Gud säger: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer…”
Historien har inget med guds kärlek att göra, utan lärdomen vi skall få är: tro på mig utan att blinka, våga inte ifrågasätta mig, till den grad att du hellre dödar ditt barn än ifrågasätter. Då det hela är över säger gud: ”Eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen […] och dina ättlingar skall inta fiendens städer.” På grund av de här krigiskt och fortplantningsmässigt lysande framtidsutsikterna dödar och offrar Abraham istället sedan en bagge som råkat fastna med hornen i ett snår.

Den som hittar något om kärlek i de här raderna sysslar nog med en så vig mental och moralisk akrobatik att det borde svindla för ögonen. Markus Weckman har helt rätt. Sådant här hör definitivt inte hemma i vår gemensamt finansierade radio.